BlondinFransson

Inte en dag yngre.
Mycke visare.
Men ändå inte chef.

Jag skrev mitt första blogginlägg 22år gammal, för snart 2år sen.
Det var en underbar känsla att få formulera sej i ord med vetskapen om att folk läste och reagerade.
Jag funderade fram och tillbaka och plötsligt hade jag både en början och ett slut.
Det resulterade i hela inlägg.
Jag var alldeles rundtossig och stolt över mej själv när jag fick min första kommentar på ett inlägg skrivet på pappas gamla, halvt obrukbara dator.
Aldrig trodde jag att någon skulle uppskatta mina ord, amatörmässigt sammansatta till en amatörsmässig sörja av meningar.

Men en ältare är jag inte.
Jag lyssnar och iakttar och berättar vad jag ser.
Jag ser igenom yta och ser den nakna personen där inne.
Det finns till och med folk som upptäckt det.
Prata med Fransson om du har problem, mår dåligt eller behöver pushas.
Men vem coachar coachen?!

Jag faschineras av starka personligheter, karismatiska och blixtrande.
Så som jag själv vill framstå.
Jag älskar empatiska personligheter med stark etik och moral.
En sån som jag själv ville bli.

Jag har egentligen allt.
Ett perfekt liv i en perfekt värld.
Jag har ett alldeles för perfekt liv för att överhuvudtaget få lov att må dåligt där ute i verkligenheten.

Men här tillsammans med er och Winnerbäck "hugger i sten" i högtalarna, kan jag tillåta mej att prata av mej, gråta, må skit, få panik och bryta ihop.
Vi kanske kommer närmare varann om jag nojjar över oviktiga och tillsynes oaktuella saker.
Kanske förstår ni.
Kanske bryr ni er.
Jag bryr mej iallafall om er.

Så mitt 400de inlägg tillägnar jag er som dag efter dag läser min smörja.
Mina amatörsmässigt sammansatta meningar, ord efter ord.
Och även om jag fortfarande inte brytit ihop i bloggen, så vet man aldrig.
Det kanske kommer en dag då världens största solstråle slocknar och behöver älta, må dåligt och få panik.
Jag hoppas ni stannar då också.