BlondinFransson

Utan att vara medveten om det, blev föregående inlägg nummer 700.
I sedvanlig ordning brukar vi ju då klämma till med ett jubileumsinlägg.
Och jag tänker inte vara sämre denna gången, förutom att det RÅKADE bli 701.
Denna gången orkar jag dock inte skriva någon lång historia om mej själv, utan tänkte istället försöka vara poetisk.
Tydligen så kan jag det ibland.

Med OS på TV och kaffe i min hand,
sitter jag och hejar på vårt svenska land.
Tittar jag ut så ser jag en halvmeter snö,
och det känns som den enda lösningen är att lägga sej och dö.
Jag har aldrig trott på Gud och gör det inte nu heller,
för det enda han gör är att snöflingor fäller.
Frågan är vad han med det vill ha sagt,
personligen tycker jag att han borde ge mej lite makt.
Då skulle jag direkt ta fram hårtorken och föna bort skiten,
och i vårens solsken kolla på OS-eliten.
Hur som helst är det iallafall solsken idag,
men hur länge det stannar vet ju inte jag.
Det enda jag vet är att jag borde ta mej i kragen,
och börja ta tag i denna dagen.
Åka till skolan och "vuxenstudera",
hujedamej nu kan jag inte rimma mera.
Men snälla ni, kom tillbaka sen,
och tack och lov så är det elitseriehockey på lördag igen =)

Ha det bra!

Jag älskar att skriva, även om jag har svårt att komma på intressanta rubriker.
Jag lever annars ett ganska rubrikfritt liv så jag får fortsätta vara rubrikfri även på bloggen.
Anyway, nu för tiden har i stort sett alla en blogg som de kladdar i, skriver saker om sej själva som andra, många gånger inte har ett skit med att göra.
Detaljerade listor om hur man tillbringat sin dag, hur många gånger lille Egon 3månader har spytt och it goes on and on and on...
Ett evigt tjat om ointressanta saker.

Nu påstår inte jag att allt jag skriver är av den intressanta sorten, säkert tvärtom.
Jag skriver mest för att jag som sagt, älskar att skriva.
Ibland får jag för mej att läsa andra bloggar, men det är inte ofta jag återkommer till samma blogg, dag efter dag.
Antingen visar ni "Dagens outfit" eller "dagens lunch", och ärligt talat, jag skiter fullständigt i om ni har på er det senaste från typ NELLY.COM eller om ni äter typ världens nyttigaste sallad till lunch.

Snälla, skjut mej om jag blir sån.
Det är inte min grej, jag tillhör nog hellre kategorin som gärna gör narr av alla idioter som frenetiskt följer säsongens mode samtidigt som de jojo-bantar som galningar.
För oj, vilket kul liv ni verkar ha.
Nej, jag hänger hellre ut folk, mej själv, mina vänner, delar av familjen, fast på mitt egna ironiska lilla sätt.

Sen kanske det inte är något för vuxna att läsa, och även om jag nu faktiskt vet att Gustavsson läser med jämna mellanrum så kanske det egentligen inte alltid är så lämpligt för pojkvännen att läsa heller.
Risken är ju att det utvecklar en hel rad olika funderingar hos motparten, om huruvida jag är rättskapt eller inte, jag kan bespara er det och svara direkt att, NEJ, jag är INTE som jag ska..

Då kommer vi ju till det här med sexlivet.
Det är ju ändå något man absolut inte skämtar om, eller man bör inte skämta om det.
Jag är kapabel till det, oftast i närvaron av andra familjemedlemmar och gärna i samband med middagen.
Nu är ju inte min familj heller riktigt som dom ska, och prat om sex och diverse andra intima detaljer uppmuntras så länge de framstår som ironiska och de får fundera på om det sagda verkligen är sanningen.
Men åter till sex...
Man får heller inte lägga upp porrfoton eller skriva om ett riktigt roligt toalettbesök.
Då blir det också liv.
Skärpning säger jag!
Internet är ändå så pass öppet numera att jag kan slå vad om att om jag googlar tillräckligt länge och noga så kan jag bergis hitta nakenbilder på min tandläkare.
Fast, det hade känts lite skumt....

Hur som helst, jag har en del sjuka historier på lager.
HAr ni tur kommer ni få ta del av dom här.
Så här fick ni nu det 600de inlägget.
Grattis!

Härmed säger jag upp mej som vuxen.
Jag har bestämt mej för att jag bara vill ta det ansvar som passar en 8-åring.
Jag vill gå på McDonalds och tro att det är en 3stjärnig Michelin-restaurant.
Jag vill tycka att M&M är bättre än pengar, eftersom man faktiskt kan äta dom.
Jag vill springa omkring barfota i mjukt gräs, smutsa ner byxorna, ligger under ett stort träd och ha en saftkiosk tillsammans med mina bästa vänner en varm sommardag.

Jag vill ha regnställ och gummistövlar och få plaska i pölarna.
Jag vill att mamma gör goda mackor med varm choklad.
Jag vill tillbaka till den tid då livet var enkelt.
När allt jag kunde var något om färger, multiplikationstabellen och barnsånger.
Och inget bekymrade mej, för allt jag visste att jag inte visste, brydde jag mej inte om.
Allt jag kunde var att vara lycklig för att jag inte kände till alla de bekymmer jag skulle bekymra mej för.

Jag vill tro att världen är rättvis och att alla är ärliga och snälla.
En värld där allt är möjligt.
Jag vill ha möjligheten att bli överväldigad av de små sakerna och händelserna igen.
Jag vill leva enkelt igen.
Jag vill inte att min dag ska bestå av datatrassel, hushållsarbete och tråkiga tvätt tider.
Jag vill inte tänka på att få lönen att räcka en hel månad, jag vill slippa räkningar, skvaller och att mista människor jag tycker om.

Jag vill tro på betydelsen av en kram, ett vänligt ord, sann rättvisa, fred, drömmar och jag vill göra änglar i snön igen.
Så här är mitt VISA-kort, mina lägenhetsnycklar, mina räkningar och min pensionsförsäkring.
Härmed drar jag mej officiellt tillbaka som vuxen!

Vill ni diskutera saken måste ni fånga mej först - KULL!!
Vi ses i sandlådan.
Om jag får leka med dina grejer så får du leka med mina...

Inte en dag yngre.
Mycke visare.
Men ändå inte chef.

Jag skrev mitt första blogginlägg 22år gammal, för snart 2år sen.
Det var en underbar känsla att få formulera sej i ord med vetskapen om att folk läste och reagerade.
Jag funderade fram och tillbaka och plötsligt hade jag både en början och ett slut.
Det resulterade i hela inlägg.
Jag var alldeles rundtossig och stolt över mej själv när jag fick min första kommentar på ett inlägg skrivet på pappas gamla, halvt obrukbara dator.
Aldrig trodde jag att någon skulle uppskatta mina ord, amatörmässigt sammansatta till en amatörsmässig sörja av meningar.

Men en ältare är jag inte.
Jag lyssnar och iakttar och berättar vad jag ser.
Jag ser igenom yta och ser den nakna personen där inne.
Det finns till och med folk som upptäckt det.
Prata med Fransson om du har problem, mår dåligt eller behöver pushas.
Men vem coachar coachen?!

Jag faschineras av starka personligheter, karismatiska och blixtrande.
Så som jag själv vill framstå.
Jag älskar empatiska personligheter med stark etik och moral.
En sån som jag själv ville bli.

Jag har egentligen allt.
Ett perfekt liv i en perfekt värld.
Jag har ett alldeles för perfekt liv för att överhuvudtaget få lov att må dåligt där ute i verkligenheten.

Men här tillsammans med er och Winnerbäck "hugger i sten" i högtalarna, kan jag tillåta mej att prata av mej, gråta, må skit, få panik och bryta ihop.
Vi kanske kommer närmare varann om jag nojjar över oviktiga och tillsynes oaktuella saker.
Kanske förstår ni.
Kanske bryr ni er.
Jag bryr mej iallafall om er.

Så mitt 400de inlägg tillägnar jag er som dag efter dag läser min smörja.
Mina amatörsmässigt sammansatta meningar, ord efter ord.
Och även om jag fortfarande inte brytit ihop i bloggen, så vet man aldrig.
Det kanske kommer en dag då världens största solstråle slocknar och behöver älta, må dåligt och få panik.
Jag hoppas ni stannar då också.