BlondinFransson

Ni märker ju ganska tydligt att den här bloggen inte längre rullar på som den ska.
Jag har nu alltså bestämt mej för framtiden.
Det kommer bli så här att denna blogg läggs ner helt och hållet.
Inte för att jag ska sluta blogga, tvärtom.
Jag bloggar anonymt sen en tid tillbaka.
Jag är så trött på att alltid behöva försvara mej själv och mina åsikter inför personer som inte accepterar att jag är en egen person med en fri vilja och rätten att tycka och tänka precis som jag vill.

So, that´s it.
Det betyder ju inte att ni läst det sista om mej inte.
Nej, nej....
See ya all on the toplist

Igår på morgonen fick jag höra något jättehemskt.
En vän hade åkt in till akuten med sitt barn som var allvarligt sjukt.
Fast igår hade väl läget varit stabilt, vad jag förstod.
Stackars barn, stackars mamma.

Den där människan som bestämmer om vem som ska drabbas av vad och vems öde som ska ta slut i förtid, skulle jag vilja prata med.
Det finns ingen rättvisa i att ett litet barn blir så sjukt att läkarna är oroliga medan det finns tusentals människor ute i världen som på ett eller annat sätt kanske til och med förtjänar det.
Såna som levt klart sina liv, gamla människor som inte har någon som helst värdighet kvar.
Psykopater, som den misstänkte dubbelmördare, hon kan väl inte tillföra världen något ändå.

Tror ni hänger med..

Eller är det inte jävligt roligt när det går åt helvete för en person som behandlat dej illa.
Oavsett om det var längesen?
Jag vet, jag är ganska trångsynt.
Men skadeglädje sägs vara den enda sanna glädjen och det är ungefär sån glädje jag känner nu.
Fast bättre.

Synden straffar sej själv sägs det, och personen ifråga kanske bara skulle ta och acceptera att det går åt helvete just nu, eftersom denne själv så många gånger betett sej allmänt jävla illa.

Rackans vad fort denna veckan går, snart är det helg igen.
DÅ kommer den bästa vän man kan ha på besök.
Undra vad vi ska hitta på?
ANtagligen slutar det med att vi gör det vi gör bäst.
Dricker vin, äter räkor och pratar om allt mellan himmel och jord.

Looking forward too it

Nu har den nya veckan börjat på riktigt, inga mer röda dagar som förstör hela min tidsuppfattning.
Får väl erkänna och skriva, att idag har jag inte orkat träna, kanske inte hunnit om det godtas som ursäkt?
Nja, jag har spenderat förmiddagen på sjukhuset och roligare än så har jag visst inte haft.

Så jag får väl vara artig och hoppas på att ni har haft en lite roligare och mer händelserik dag.

ÄR det bara jag som trasslar till det när det är såna här "Storhelger"?
I fredags var det röd dag, igår var det röd dag och idag är det röd dag.
Jag tappar helt och hållet uppfattning om vad det är för dag.
Men sånt kan ju till och med drabba den bäste, tydligen.

Eller iallafall som Fransson glömde.
Sjukt hur slapp man kan bli när man bestämmer sej för en paus och sedan ska börja igen.
Ofattbart hur slapp man blir.
Jag får väl skylla på vädret, det går i alla lägen, eller i alla väder kanske jag ska skriva.
Men jo, nu äver påsk så har det ju varit strålande solsken och jätte varmt och skönt.
Vem vill sitta inne och blgoga då?
Tydligen inte jag.

Men nu så måste vi nog vidta vissa åtgärder för att få det här på rullning igen.
Vissa läsare har träffat mej och känner mej.
Men ni andra.
Jag har en tatuering, gissa vad och var...

Det blev visst påsk i år igen.
Imorgon är det semifinal nummer två, denna gången här hemma i Kinnarps.
På självaste påskafton, mitt under pågående bilmässa och allt.
Cant wait om man säger så.
Det kan bli livat.
Sen följer Gustavsson med hem till lilla Gränna.
Ja, Gustavsson han finns kvar, även om han inte nämns något märkbart.

Men än så länge är det bara fredag.
Jag tvättar, roligare än så tänker jag inte ha.
Kvällen kommer ägnas åt Bridget Jones dagbok som är en del av min psykologi kurs, där jag med filmens hjälp ska studera försvarsmekanismer.

Så ni får väl ha en bra fredag, hoppas den inte blir för lång.

Har haft lite mycke att göra bara.
Och fundera på..
Man blir minst sagt inte klok på alla tankar som far omkring.
Och nej, det är inget allvarligt som vissa av er nu började tro.
Det handlar mer om psykoanalyser och excel kalkyler till mitt skolarbete.

Men eftersom jag nu ändå är här.
Igår begravdes min farmor.
Till hösten skulle hon blivit 80år, så hon fick leva sitt liv.
Jag gillar inte begravningar, vem gör det förresten...
Man sitter med en klump i magen och hör inget runt omkring sej.
Jag kommer inte ens ihåg vilka sånger som sjöngs.
Allt jag minns är den varma klumpen i magen och alla ledsna människor.
Ska jag vara ärlig så var jag inget vidare ledsen, okänsligt tycker ni, men nej.
Jag var full av ångest.
Min farmor led av demens och för 2-3år sen tog jag beslutet om att inte hälsa på henne, för att minska lidandet för henne när det kommer dit en person och kallar henne farmor men som hon inte känner igen.
Det kan inte vara roligt att sitta och inte veta vem det är utan bara tro att personen är dum på riktigt som säger farmor.
Det hände faktiskt.
Jag hälsade på.
Hon tittade på mej som att jag var dum i huvet, hon hade ingen aning om vem jag var.
Visst var det  kanske lite själviskt också, det är ju ändå inte kul att vara vem som helst hos sin farmor.
Men jag har jobbat med dementa, och det är jättejobbigt för dom när släktingar som dom inte känenr igen kommer på besök.
Och inte bara släktingar för den delen, utan det gäller väl överlag.

Enligt mej har jag inte haft någon farmor dom senaste åren.
Hon har varit vid liv, men inte vid det medvetandet som var förut.
Hon var inte som jag ville minnas henne.
Jag ville minnas henne som den hon var, innan farfar dog.
Innan de sålde sitt hus på berget.
Min alldeles egen bullfarmor, och pannkaksfarfar.

Där satt jag iallafall i kyrkbänken, på min farmos begravning och undrade om jag verkligen gjort rätt som inte hälsat på.
Men jo, jag gjorde rätt.
Alla minnen består fortfarande av henne, och inte den som tog över henne.
Klumpen brände i magen och jag grät inte en enda tår.

Kanske är det nu jag gråter för första gången.
Nu när jag vet att det är över, det har kommit ett avslut.
Jag gråter inte för att jag är ledsen.
Jag är glad.
Att hon gick bort var nog det bästa för henne.
Hon som var så förstörd när farfar dog.
Jag gråter för att, om det nu finns en himmel.
Så vet jag att farfar väntade där på henne och att de nu är tillsammans igen.

R.I.P
Världens bästa farmor och farfar