BlondinFransson

Har haft lite mycke att göra bara.
Och fundera på..
Man blir minst sagt inte klok på alla tankar som far omkring.
Och nej, det är inget allvarligt som vissa av er nu började tro.
Det handlar mer om psykoanalyser och excel kalkyler till mitt skolarbete.

Men eftersom jag nu ändå är här.
Igår begravdes min farmor.
Till hösten skulle hon blivit 80år, så hon fick leva sitt liv.
Jag gillar inte begravningar, vem gör det förresten...
Man sitter med en klump i magen och hör inget runt omkring sej.
Jag kommer inte ens ihåg vilka sånger som sjöngs.
Allt jag minns är den varma klumpen i magen och alla ledsna människor.
Ska jag vara ärlig så var jag inget vidare ledsen, okänsligt tycker ni, men nej.
Jag var full av ångest.
Min farmor led av demens och för 2-3år sen tog jag beslutet om att inte hälsa på henne, för att minska lidandet för henne när det kommer dit en person och kallar henne farmor men som hon inte känner igen.
Det kan inte vara roligt att sitta och inte veta vem det är utan bara tro att personen är dum på riktigt som säger farmor.
Det hände faktiskt.
Jag hälsade på.
Hon tittade på mej som att jag var dum i huvet, hon hade ingen aning om vem jag var.
Visst var det  kanske lite själviskt också, det är ju ändå inte kul att vara vem som helst hos sin farmor.
Men jag har jobbat med dementa, och det är jättejobbigt för dom när släktingar som dom inte känenr igen kommer på besök.
Och inte bara släktingar för den delen, utan det gäller väl överlag.

Enligt mej har jag inte haft någon farmor dom senaste åren.
Hon har varit vid liv, men inte vid det medvetandet som var förut.
Hon var inte som jag ville minnas henne.
Jag ville minnas henne som den hon var, innan farfar dog.
Innan de sålde sitt hus på berget.
Min alldeles egen bullfarmor, och pannkaksfarfar.

Där satt jag iallafall i kyrkbänken, på min farmos begravning och undrade om jag verkligen gjort rätt som inte hälsat på.
Men jo, jag gjorde rätt.
Alla minnen består fortfarande av henne, och inte den som tog över henne.
Klumpen brände i magen och jag grät inte en enda tår.

Kanske är det nu jag gråter för första gången.
Nu när jag vet att det är över, det har kommit ett avslut.
Jag gråter inte för att jag är ledsen.
Jag är glad.
Att hon gick bort var nog det bästa för henne.
Hon som var så förstörd när farfar dog.
Jag gråter för att, om det nu finns en himmel.
Så vet jag att farfar väntade där på henne och att de nu är tillsammans igen.

R.I.P
Världens bästa farmor och farfar