något jag kommit fram till
Ni som läst föregående inlägg vet ju att jag steg upp klockan 7 idag.
Mot min vilja, måste jag ju lägga till.
Sällskapssjuka katt, som för övrigt är så sällskapssjuk att han till och med promt skulle vara med i duschen tidigare.
Det hörde inte till saken nu.
Jag har kommit fram till något bittert, något sorgligt, men antagligen för jävla sant.
Också det mot min vilja.
Det är min hittills 3veckors(långa) gym karriär som fått mej att inse en sak.
När jag blir gammal, då kommer jag bli en tjock gnällig tant, full av kolestorol.
Efter 3veckor har jag nog minsann insett att träning är inte min grej.
Det resulterar i smärta i kroppens alla muskler.
Något jag inte är van vid.
Nej, den enda muskelvärk jag är van vid är just musklerna i kinderna.
Man kan få ont när man skrattar för mycke, eller rent av ler för mycke.
Jag ler i princip varje vaken minut, stundtals förstås, för ibland skrattar jag så jag nästan kissar ner mej.
Den muskelvärken kan jag leva med, ett gott skratt förlänger livet.
Jag kommer med andra ord leva länge med kroppen full av kolestorol.
Såvida jag inte ändrar mina matvanor och äter lite nyttigare.
Det vet ju både ni och jag att det inte kommer hända detta århundradet.
Det är bara att inse sanningen.
Träning gör visserligen att kroppen producerar mer endorfiner, vilket man blir lyckligare av.
Rent teoretiskt måste jag redan producera tillräckligt med endorfin.
Undrar jag hur det skulle bli om jag fortsatte med denna träning.
Då skulle jag nog skratta ihjäl mej.
Träna eller inte träna?
Det är frågan, måste ju iallafall fortsätta året ut, med tanke på den där hockeymatchen jag tydligen ska spela.
