BlondinFransson

Varje dålig sak man varit med om sätter spår.
Vissa så djupt som långt inne i själen, medan andra saker håller sej mer på ytan.
Som att lita på folk.
Att lita på människor runt omkring sej är för många en självklarhet, det var det även för mej, förr..
Men efter att gång på gång blivit lurad så litar jag ibland inte ens på mej själv.
Jag har svårt att lita på min familj, och nej, jag litar nog inte ens till 100 på min bästa vän.
Alla relationer jag haft, oavsett om det bara varit vänskap eller kärlek så har det i slutändan lett till att jag stått ensam och känt mej så grymt sviken, lurad och för att inte tala om utnyttjad.
Detta leder självklart i sin tur till att man inte litar på nya människor, jag har väldigt svårt för det och måste hela tiden intala mej själv att personen ifråga faktiskt inte är ute efter något utan bara vill vara med mej.
För i min värld existerar inte det, jag tror inte längre på att människor ger av sej själva utan att vilja ha något tillbaka.
Varje sak en annan människa säger till mej eller gör mot mej blir enligt mej en ond avsikt.
Jag tror inte längre att någon kan tycka om mej för den jag är, jag tror inte att någon vill se bakom fasaden och se den personen som finns där.
Känner mej bara allmänt missanpassad i en otroligt korkad värld där alla har förutfattade meningar och vägrar tro på sanningen när tillfället för en gångs skull ges.

Dit jag vill komma egentligen är hur man försöker gå vidare, efter att ha blivit blåst så många gåner av någon man älskat så högt?
Hur lär man sej att lita på folk när man aldrig fått annat än skit när man just litat på någon?
Alla vill vi ju egentligen ha kärlek, men för att komma dit måste man först och främst kunna känna tillit...