kvällning
Satt just och tänkte..
Någonstans, långt inne så längtar man alltid bort.
Ibland vet man liksom inte riktigt var man befinner sej, men någonstans mellan verkligheten och en parallell värld.
En abstrakt värld.
En värld, en sisådär 10år härifrån..
Att försöka minnas något som sedan länge slutat existera.
Det är svårt!
Men visst gör det ont när man känner den där doften, nygräddade pannkakor, solvarma jordgubbar.
Dessa dofter försätter mej i en situation som rent tidsligt inte behöver vara särskilt avlägsen men som praktiskt sett befinner sej väldigt långt bortanför nuet.
Man kallar det en dröm om att bli fri, eftersom det är just vad det handlar om, att släppa allting och bara glömma.
Vissa stunder är det ju faktiskt glömskan som varit den största anledningen att försöka minnas, att tvinga sej själv komma ihåg.
Att acceptera vissa saker skulle kunna vara en befrielse i sej.
Om det inte längre skulle finnas något förflutet, så skulle jag kunna glömma allt.
Alla de som jag trott mej tycka om och, alltför ofta, till och med älskat.
De som jag knutit intill mej och skjutit ifrån mej, de som sårat och tröstat, alla de som någonsin berört eller betytt.
Mer sentimental blir jag inte..
Snart vinter, jul, spelar ingen roll..
6år sen, kan inte minnas ditt utseende, endast hur du luktade, dina varma kramar, doften av pannkakor, karamellströssel, solvarma jordgubbar och ditt eviga tjat om att man inte fick ha skeden i glaset när man drack oboy.
Snart 6 år sen...
Kommentarer
Trackback
